Cerca
  • Maura del Serra

Sanger och stenar / Canti e pietre


Kraftfull poesi med stort arv.

I en vacker volym introducerar Bokförlaget Tranan den ledande italienska poeten Maura Del Serra, och bifogar samtidigt ett urval fotografier av Staffan Nihléns stenskulpturer. Det är en kongenial idé; Maura Del Serras kraftfulla poesi är skulpturalt klassisk och anspelar liksom Nihléns konst på ett uråldrigt kulturarv med rötter i antik mytologi.

Del Serra är född 1948 och verkar som lärare i Florens. Hennes poesi har en kraftfull enkelhet som översättande Julian Birbrajer väl lyckats överföra till svenska. Ofta är hennes motiv filosofiska och drar mot en abstrakt tankevärld. När hon kombinerar sin djupa bildning och livserfarenhet med en ögonblicksbild ur nuet blir hennes poesi än mer levande. Så här kan hon skildra en ung flicka på en buss:

Se där, med ett språng är du på bussen

som redan tjattrar av väninnor på utflykt, ruskar

o ditt ungdomsfärgade hår och lyser upp

dagarnas löften, en syrenkvist

som sprider sin dagg i gryningen,

ovetande om haglet, om den omilda trädgårdssaxen

som skall ge dig formen av en fulländad smärta...

Nu snuddar du vid mig och går av,

och försvinner, av grönt omslingrad,

likt vinden som sår och skingras.

Olle Granath har skrivit ett inkännande förord till Nihléns värld. Hans skulpturer är som brottstycken ur en mycket äldre historia, där gestalter förlöses ur stenens hårdhet. Här blir det förflutna lika närvarande som nuet i de klassiska materialen, men i en mjukare dialog i Nihléns organiska former.

Del Serras introduktör André Unghetto ser Del Serra som en kvinnlig kentaur, vars hovar slår gnistor ur mark och ord. Här finns en stolt hållning som inte utesluter vemod och empati, liksom stråkdrag ur traditionen från Quasimodo och Montale. Fint fångad är ögonblicksbilden av ett hökbo uppe vid Brunelleschis kupol i Florens, med den elegant ironiska titeln: Rum med utsikt:

Ett par hökar, anarkister eller esteter,

har byggt ett märkligt och sällsamt bo

uppe på Brunelleschis kupol:

Utmanande naturen, smoggen, turisterna,

ornitologerna och deras technoövervakning,

växer boet, piper (här nerifrån) tyst

av tafatta luftfärder, och förvandlar

hela Florens till ett rum med utsikt:

"vildstadiets" likgiltiga ögonfröjder!

Det är roligt att ta del av en så genomarbetad volym. Maura del Serra har själv stått för urvalet av denna tvåspråkiga utgåva, perfekt för den som älskar både poesi och det italienska språket och där Nihléns stenskulpturer tillför en extra kvalitet.


EVA STRÖM


Maura Del Serra & Staffan Nihlén – Sånger och stenar (Canti e pietre), Bokförlaget Tranan, 2014, 269 sidor.

Konst och poesi möts när den italienska poeten Maura Del Serra lägger sina ord över Staffan Nihléns skulpturer. Det är ett tvåspråkigt urval av dikter och ett urval fotografier av verk i sten. Allt har en förankring i grekisk och romersk dåtid, samtidigt skrivs tiden fram, det förflutna görs närvarande. Det är en humanistisk, reflekterande poesi: allt verkar så stilla i vattnet, plötsligt sker en förändring: Maura del Serra & Staffan Nihléns, Sånger och Stenar: Canti e pietre

en liten vass sten räcker för att bäcken ska dansa

Som när vinden blåser liv i träden.

Dikterna bär både sorg, smärta och saknad, liksom en sällsam skönhet, som alltid är det ingenting som varar, blicken grumsas, vi ser med ”gråvädersögon”, oredans geometri tar över och det finns ingen väg ut. Men det finns de, som ser klart:

ett par hökar, anarkister och esteter, har byggt ett märkligt och sällsamt bo uppe på Brunelleschis kupol: utmanande naturen och dess förbud, smoggen, turisterna, ornitologerna och deras technoövervakning

Mina tankar går till katedralen i Sevilla, de röda falkarna, de gröna papegojorna i träden intill, det smattrande guidepratet och de små mimosablommorna.

Det finns en samhörighet och en gemenskap mellan dikterna och stenarna; ett kraftfullt tilltal, en enkel omedelbarhet och rötter i ett kulturarv, som sträcker sig till antiken. Staffan Nihlén arbetar i skilda material som marmor, sandsten och alabaster, han attraheras av sten som material, den utmanar, stenen har ett uttryck, som kräver hans bearbetning med mejsel, borr och polerstål. Han låter stenen vara ensam som en kropp eller en fysisk enhet, men i stenen kan även två varelser finnas i en form av gemenskap.

Så skriver Maura Del Serra till sin svenske vän; Båda tysta framför den brokiga skönheten hos vårt moderliga medelhav, hos dina stenar

över vilka jag lägger mina versblad.

Bo Bjelvehammar

Populär Poesi - Recensioner - Nummer 21


Litteratur: Maura del Serra, Staffan Nihlén; Sånger och Stenar


Stenar som sjunger

Bokförlaget Tranan ger ut Sånger och Stenar (Canti e pietre) en bok som berättar om ett fantastiskt möte mellan skulptur och dikt, två parallella världar som beskrivs av Maura del Serra, en relativt känd italiensk kvinnlig poet, och den eklektiske gestalten av Staffan Nihlén, svensk artist och skulptör.

Dikterna är en antologi av tidigare utgivna poesiböcker av Maura del Serra: L’opera del vento ( Vindfrukter) från 2006 och Tentativi di certezza (Försök till vishet) från 2010, tillsammans med tre nya dikter och bilder på Staffan Nihléns skulpturer.

Poesi och skulptur, dessa två konstformer, även om omedelbart inte tycks ha något samband med varandra, finner här en sorts komplementaritet, liksom skulpturen vore i stånd att ge det poetiska ordet en konkret tyngd och dikten alstra magiskt en flykt till stenen.

När jag läser dessa dikter känner jag smärta. Min sorg är fysisk som stenen och själslig som diktandet. Denna sorg tycks nödvändig och oåterkallelig. Såsom smärtan som bisturin orsakar på kroppen den vill bota. Utan sorgens verklighet skulle ångesten bli den absoluta suveräna. Här diktas om ångesten fast utan ångest, utan den stumma ångesten som inte har ett ansikte, som inte har ett namn, den ångesten som dödar.

Två fjärranvärldar, men som ändå vill föreställa skönheten och budskap som inte är möjligt att finna i det vardagliga livet.

Båda artisterna vill finna en hjärtpunkt mellan förflutet: stenen, och nuet: de poetiska orden som befinner sig i samtiden.

Boken är på svenska och på italienska och är skickligt översatt av Julian Birbrajer som också har paginerat boken, fotograferad skulpturerna och kurerat omslaget.

Det är ett verk av hög kulturell betydelse och nivå som man borde skaffas och läsa med den nödvändiga dosen av uppmärksamhet för att kunna fly för en stund den gråa verkligheten.


Simona Mangili

HARRY MARTINSON I TIDEN


BARNDOMENS SKOG


Barfot från tuva till tuva jag sprang

sökande bondens kor,

såg hur den spelande himmelen vred

i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,

kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.

Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,

men minnet livar mitt liv

och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne

i sommarens egen socken

sträcker min dröm ibland

liksom en trana om våren.

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1943

Författaren och kritikern Olle Granath formulerar sig i förordet till boken Sånger och stenar - Canti e pietre, 2014 av den italienska poeten, dramatikern och litteraturkritikern Maura Del Serra, på ett sätt som för tankarna till Harry Martinsons symbolspråk i dikten BARNDOMENS SKOG ur NOMAD, 1943:

"KUNSKAPERNA FINNS INOM OSS som fragment av helheter som för det mesta gått förlorade och som inte låter sig rekonstrueras. Vi tar oss fram genom historien genom att hoppa mellan tuvor som avslöjar lite eller intet om det som omger tuvorna. Kan det vara så att vår kärlek till poesin består i att den legitimerar vår fragmentariska kunskap? Ingenstans har delens betydelse för helheten, pars pro toto, en sådan central roll som i lyriken. Orden laddas med betydelser som når långt bortom det bokstavliga.

[...]

Del Serra skriver en poesi rik på symboler och allegorier, med en brännande och precis tanke i varje del av versen, i varje utsaga. För Del Serra är poesin ett verktyg för att utvidga vetandet, för att upptäcka. På det sättet blir poesin ett utforskande av de hemliga tecken som själen och världen bär på. Maura Del Serra sätter likhetstecken mellan själens strävan och den poetiska strävan: poesi och sanning måste sammanfalla."

Maura Del Serra försvarar mot onda oändligheten, "där plågor med vassa klor sargar de oskyldiga", den fria människan genom Amnesti International och hon är aktiv i miljöarbetet. Det är lätt att finna gemenskaper i innehåll, symbolspråk och allegorier mellan Del Serra och Harry Martinson:

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

... Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde.

HARRY MARTINSON: Ur ANIARA, Sång 79

Jag är Jorden, Gaia, odödligt trött

på de giriga såren från mina barn -


... ber er om ny frälsning som ska oss efterlikna.


MAURA DEL SERRA: Ur Elementens dödskamp

La poesia italiana all'estero, a cura di Donatella Bisutti

In una recensione uscita in Svezia a cura di Simona Margilli, si legge che "Tranan pubblica Sänger och stenar (Canti e pietre), un libro che racconta l'incontro tra scultura e poesia, due mondi paralleli mostrati da Maura Del Serra, una famosa poetessa italiana, e la figura eclettica di Staffan Nihlén, artista svedese e scultore". Il volume rappresenta un'antologia di libri di poesia pubblicati in precedenza da Maura Del Serra, da L'opera del vento (2006) a Tentativi di certezza (2010), cui si aggiungono tre nuove poesie. I testi poetici sono accompagnati da immagini di sculture di Staffan Nihlén. "La poesia e la scultura, queste due forme d'arte, anche se non sembrano avere immediatamente alcun collegamento reciproco, trovano qui una sorta di complementarietà... due mondi lontani ma che hanno ancora voglia di immaginare la bellezza". I testi di Maura Del Serra sono tradotti da Julian Birbrajer, che ha anche impaginato il libro e fotografato le sculture. L'edizione è bilingue, italiano-svedese.

In un'altra recensione uscita sempre in Svezia, il critico nota che "Del Serra scrive una poesia ricca di simboli e allegorie, con un fuoco in ogni parte del verso, in ogni affermazione. Per la Del Serra la poesia è uno strumento per ampliare la conoscenza. È un'esplorazione dei segni segreti dell'anima e del mondo. Maura Del Serra equipara la ricerca dell'anima e la ricerca poetica: la poesia e la verità devono coincidere". Per questi motivi la si può accostare, sostiene, al noto poeta svedese Harry Martinson, anch'egli uso al linguaggio dei simboli e delle allegorie. Questo libro è stato presentato anche a Parigi nella sede del PEN Club dal poeta e traduttore francese André Ughetto direttore della rivista "Phoenix", cui si deve la nota critica che accompagna l'edizione svedese, in cui egli ripercorre la carriera letteraria della Del Serra, ricordando che le sue prime opere risentono dell'influsso dell'ermetismo (non a caso Mario Luzi scrisse la prefazione alla sua prima raccolta), influenza che si attenua a partire dalla metà degli anni '80. "Con la duplice esigenza di abbracciare corpo e anima, Maura si guadagna senza dubbio la definizione di 'poetessa metafisica', quella che nel Seicento fu applicata a John Donne e a George Herbert, da lei tradotto. Ughetto sottolinea che la poetessa ha lavorato a lungo anche su Simone Weil, cui ha dedicato un dramma in due atti. E così conclude: "Pensiero logico, sensibilità estetica [...] questi sono i pilastri dell'opera di Maura Del Serra".

Ricorderò che Maura Del Serra è anche una feconda traduttrice, tra l'altro di Katherine Mansfield e di Tagore, due autori con i quali la poetessa ha una profonda sintonia. Tra gli autori da lei tradotti dal latino, tedesco, inglese, francese e spagnolo si possono elencare anche Cicerone, Else Lasker-Schüler, Gertrud Kolmar, Christine Koscel, William Shakespeare, George Herbert, Francis Thompson, Virginia Woolf, Djuna Barnes, Michael Hamburger, Judith Wright, Doroty Parker, Tishani Doshi, Marcel Proust, Victor Segalen, Simone Weil, Juana Inés de la Cruz, Victoria Ocampo, Jorge Luis Borges. La Del Serra ha ricevuto anche il Premio Betocchi per la traduzione. La sua ricca bibliografia si estende al teatro, con una ventina di pièces ambientate dal periodo ellenistico alla contemporaneità, rappresentate in Italia e all'estero, e all'aforisma. Per la sua attività ha ricevuto numerosi riconoscimenti nazionali ed internazionali, tra cui il Premio Montale per la poesia e il premio Flaiano per il teatro. Nel 2000 le è stato assegnato il Premio della Cultura della Presidenza del Consiglio dei Ministri. Suoi testi poetici, critici e teatrali sono stati tradotti nelle principali lingue europee. Da non dimenticare, per tracciare un quadro completo della sua attività, il suo sotegno alle cause per la difesa della libertà della persona umana tramite Amnesty International, alle iniziative ambientaliste e a quelle in difesa degli animali.

Quanto allo scultore Staffan Nihlén, il critico d'arte e curatore museale svedese Holle Granath, scrive nella prefazione che egli ha un'affinità elettiva con i poeti classici, greci e romani: "Come la lirica classica è giunta a noi in forma frammentaria... così le sue sculture, fatte principalmente con i tipi di pietra usati nel passato, sono pezzi provenienti da cave dove l'umanità, per millenni, ha estratto il materiale per costruire e scolpire". Il suo sgurado "coglie l'espressione della pietra", e "tale sguardo interpretativo è il primo taglio nella materia, seguito poi da altri, fatti con lo scalpello, il trapano e il cesello. Ciò che chiedeva di essere concepito viene fatto partorire dalla pietra con l'aiuto dell'occhio e della mano. E così un altro anello si aggiunge alla storia di questo materiale, una storia inizialmente geologica, molto più antica dell'umanità...". Nel suo modo di lavorare, "appare evidente che la pietra, esattamente come nel caso di Michelangelo, parla con lui e lo sfida...". "Quello instauratosi fra lui e la poetessa italiana è un dialogo intenso, dato che la Del Serra come lui crea le proprie immagini lingustiche sulla contemporaneità anche con l'aiuto di frammenti antichi. In un breve autoritratto poetico, la Del Serra descrive se stessa come un centauro femmina, a caccia di ispirazione in un giardino protetto: "Sono Maura, centaura / che scorrazza sfrenata zoccolando scintille / nel suo mite orticello di clausura...". Nella poesia "Parole" la poetessa descrive i propri strumenti di lavoro in un modo che fa pensare a quello del suo amico scultore: "Voi, ghirlande di pietre / attorno al fuoco fermo del silenzio / date moto alla mano, luce all'occhio, ala al cuore". In questa poesia dedicata a Staffan Nihlén, la Del Serra lascia cadere i "petali dei suoi versi" sulle pietre dello scultore, mentre i loro sguardi si riempono della luce di un "Mediterraneo materno", una luce che proviene sia da "questo mondo" sia da un altro. "Quanto descritto nella poesia potrebbe essere un incontro tra due centauri che non possono o non vogliono scegliere tra la natura e l'umanità". Il volume Canti e pietre è stato presentato al Museo Prins Eugen Waldemarsudde di Stoccolma in occasione della mostra di Staffan Nihlén nel 2014.


"Poesia", 306 (luglio/agosto 2015)


Maura Del Serra möter sjungande stenar

Den italienska författaren Maura Del Serra (f. 1948) har alltid haft ett särskilt förhållande till Sverige och menar att det är hennes andra hemland, ändå är hon endast sparsamt översatt fram till nu. Redan 1993 förekom en av hennes dikter i en bok tillsammans med den skulptören Staffan Nihlén, och deras kreativa samarbete har fortsatt där konst av Nihlén och Del Serras dikter samverkar på ett fruktbart sätt. Hon var själv här 1996 när Lund och hennes hemstad Pistoia hade ett kulturutbyte. Då publicerades också Rosens Ande, en enaktare om balettdansören Vaslav Nijnskij, i svensk översättning av Vibeke Edmond. Maura Del Serra deltog även på Nässjö poesifestival 1999 tillsammans med en grupp andra italienska poeter. 1997 publicerades ett antal av hennes dikter i tidskriften Horisont (Vibeke Edmond översatte).

Inte förrän 2008 dök hon upp på nytt i svensk översättning. Då finns hon med som en av fyra italienska poeter i bokförlaget Tranans antologi Med ord och utan/Con parole e senza som även innehöll konstverk av fyra svenska konstnärer, varav en var Staffan Nihlén. Ett år senare medverkade hon i En förebådande dröm – Italien berättarmed en prosalyrisk novell i översättning av Ida Andersen (Bokförlaget Tranan).

Men det är alltså inte förrän nu (eller rättare sagt 2014) som hon fått möjligheten att blomma ut på egen hand med ett större urval av sina dikter i och med den tvåspråkiga samlingen Sånger och stenar/Canti e pietre, utgiven av Bokförlaget Tranan, med Julian Birbrajer som översättare denna gång.

Maura Del Serra är en av Italiens mest framträdande och prisade poeter och dramatiker, så att vi nu kan lära känna henne bättre som författare även i Sverige känns inte en dag för tidigt. Tidigare har hon översatts till bland annat engelska, franska, spanska och kroatiska. Del Serra har varit verksam som författare sedan slutet av sjuttiotalet och har en lång rad produktioner bakom sig: ett tiotal egna diktsamlingar, medverkan i oräkneliga antologier och tidskrifter, ett tjugotal dramer samt en diger produktion av litteraturkritiska verk. Hon översätter också från såväl franska, tyska, engelska som spanska och bland många andra har hon översatt Katherine Mansfield, Else Lasker-Schüler, Simone Weil och Marcel Proust. Fram till för några år sedan arbetade hon även vid universitetet i Florens.

I denna svenska volym har dikter hämtats från två av Del Serras senaste verk: L'opera del vento (Vindfrukter) och Tentativi di certezza (Försök till visshet). Det är inte helt sant att hon i denna bok fått ett eget utrymme, för även detta är ett samarbete med Staffan Nihlén, så tillvida att stenarna är hans och sångerna Maura Del Serras. Att Maura Del Serra är i dialog med Nihléns skulpturer beror nog inte enbart på gammal vänskap, tvärtom är just dialogen med andra konstformer och andra personer, författare eller konstnärer av annat slag inte ovanlig i Dels Serras författarskap. I sina dramer låter hon ofta döda författare eller andra historiska personer få röst och gå i dialog med sig själva eller sina närmaste, sin samtid eller sina antagonister.

Exempelvis har hon skrivit pjäser om (för) Simone Weil, Pier Paolo Pasolini, Andrej Rubljov och den antika kvinnliga läkaren Agnodice. Nyligen omarbetade hon även Mariapia Veladianos roman La vita accanto, från 2011 (ung. Ett liv vid sidan av) där dramat närmast fungerar som en sorts replik till romanen.

Överhuvudtaget framstår dialogen som väsentlig i Del Serras skapande och det blir väldigt i tydligt i denna samling dikter. Maura Del Serra talar ofta "till" det hon skriver "om" och personifierar på ett sätt som levandegör dikterna och närmar dem sålunda till läsaren. Hon tilltalar bland andra ett träd och en flicka hon möter på bussen med du. Även dysterheten eller kanske bara vardagens lunk personifieras i dikten "Gråheten": "Du tränger in i allt, nyttiga gråhet".

Central är naturligtvis dikten "Till orden" som inleds "Ni, girlander av stenar/runt tystnadens stilla låga", eftersom den handlar om den motsägelsefulla relation hon (och diktaren alltid) har till orden som både "blir till gnistor" och "faller ner igen i vardaglig aska", och som är både "slavar och drottningar". Hon tillägnar även andra personer flera dikter. Dikten "Jag älskade" tillägnar hon Umberto Saba: "Jag älskade kunskap, känslan/av kärlekens intellektuella gestalt," och även Staffan Nihlén har fått en dikt, betitlad "Min svenske vän", där hon och han befinner sig i ett gemensamt skapande rum: "Båda tysta inför den brokiga skönheten/hos vårt moderliga medelhav, hos dina stenar/över vilka jag lägger mina versblad...".

En dialog är ett samtal och samtala är vad Maura Del Serra gör, inte bara med föremålen eller företeelserna i dikterna utan i allra högsta grad med läsaren. Hon gör det på olika sätt, inte enbart i den "enkla" mening att vi läser hennes dikter, utan där finns en tydlig intention att nå bortom en läsakt. Hon tycks aldrig åtskild från det hon skriver, eller från dem hon riktar sig till, utan dikterna präglas av en förtrolighet, ett inkluderande av både sig själv och läsaren. I en dikt, "Vår lott" är poeten samtidigt en av oss andra – där vi är "hjärtan av kött i hjärtan av sten,/sökande mening inom våra tecken" /---/ "absolut visshet i blind ångest". Hon vänder sig direkt till läsaren i "Självporträtt i en stämma" som hon tillägnar "Till den bästa av läsare" och avslöjar att "ditt öra är mitt bröst" och att hon" ... föds och rinner upp i din mynning".

Ett annat sätt att tala med oss är när hon själv är dikten och liksom talar profetiskt som i "Skengrav" där: "Jag var himmelsk. Jag levde i alabasterns/låga," /---/ "Jag älskade orden. Jag var ordet."

Diktsamlingen avslutas med tre tidigare outgivna dikter vilka alla är ett slags minimalistiska dramer. I dikten "Trefald" talar först Den Lilla Världen, sedan Den Stora Världen medan Själen skrattande får avsluta: "Jag är er dotter,/som dött för er två, och återfötts för er två."

Detta samtalande känns fundamentalt inte bara för Del Serras dikter, utan i större mening för hennes vision som författare. Hennes dikter är inte enkla, utan mångfacetterade och filosofiska och innehåller ofta stora spörsmål om varandet och förgängligheten och livets motsägelsefullhet. Men även teman som vår tillit till auktoriteter, teknologin kontra det mänskliga och globaliseringen berörs.

Som den oerhört bildade författare Maura Del Serra är hämtar hon gärna stoff ur de antika myterna och de stora berättelserna. Dikterna är inte de allra mest lättillgängliga med sina referenser och undertexter och skenbart kan de tyckas mättade på ord och metaforer. Men snart märker man att poeten inte lindar in stora ämnen i svåra ord utan snarare vecklar ut dem med hjälp av sina ord, dissekerar dem, om man så vill, i små enheter. Och varje ord, varje utsaga, är betydelsebärande och bidrar till att forma den helhet som varje dikt utgör – som i sin tur är något poeten vill tala med oss om, något angeläget och ja, livsviktigt. Men hon lånar ut sig själv och sina livserfarenheter och sin speciella visa poetblick för att hjälpa oss att både ställa oss frågorna och att hitta svaren, alltså inte olikt den sokratiska metoden:

Förlora alla ting, därför att ingenting varar:

varken guldet, bränt och vanhelgat

av tiden i de kära ansiktena

---

Och tappa aldrig bort någonting, ty alla saker varar

i existensens minne, och brinner

utan synlig eller dödlig låga:

Maura Del Serra har en stark humanistisk livshållning och engagerar sig bland annat i människorättsfrågor genom Amnesty International men hennes omsorg om livet och jorden har också fått henne att bli praktiserande vegan. Hennes eget liv har i perioder har varit både smärtsamt och tungt vilket även avspeglar sig i dikterna. Som kvinna i Italien måste man ofta dubbelarbeta om man ska ha ett yrkesliv och vara mor samtidigt. Och Maura Del Serra har dessutom lyckats med en framstående litterär karriär. Kanske kan det rent av vara hennes mödosamma livsvandring som givit henne den livsvisdom och ödmjukhet som hon omvandlar till ord och dikter:


"Det finns ingen väg: vi är den enda vägen."


Bilderna av Staffan Nihléns stenskulpturer har naturligtvis också en viktig plats. Olle Granath har skrivit ett omfattande förord om både skulpturerna och Nihlén som konstnär och Sånger och stenar gavs för övrigt ut i samband med Nihléns stora utställning på Waldemarsudde våren 2014. Skulpturerna är nonfigurativa och kontrasterar med Maura Del Serras dikter med sina massiva, organiska och till synes fria former men är också dikternas syskon genom att även stenar är sprungna ur jorden, det ursprungliga, och de är samtidigt både intet och allt, precis som ord och kan omvandlas till konst precis som de. Som konstnärer äger de båda också en speciell lyhördhet för såväl det sublima som det subtila vilket gör dem till visionära syskonsjälar i sitt skapande, trots så olika uttryck.

Boken förtjänar även att nämnas för sitt vackra utseende. Julian Birbrajer är inte enbart skicklig översättare av dessa komplexa dikter utan har även som fotograf känsligt fångat Staffan Nihléns skulpturer på bild samt formgett boken. Runt pärmarna finns ett halvtransparent omslag som låter ana detaljer av Nihléns stenhuggeri och tillsammans med nedsänkta bokstäver i guld som förkunnar titel och upphovsmän ger det en fin bild av symbiosen mellan ord och materia – mellan sångerna och stenarna.


Ida Andersen

Tidningen Kulturen

Literatur, 22 Augusti 2015

1 visualizzazione